Mod och ljus i mörkret.

För snart en vecka sen var fullmånen på besök. Det sägs att just fullmånen i augusti ska vara extra speciell. Jag hade bestämt mig. Jag skulle bada. Nattbada. Jag älskar att hitta speciella stunder då det fylls på med allt härligt gott i själen. Men den ljuvliga stunden, som jag även fick dela med min syster, bjöd även ibland på korta stunder av spänning för mörkret. Vad fanns i skogen precis bredvid, och kunde vi se om det stod någon väldigt nära?

Då sprack molntäcket upp och månen lyste upp alla vrån omkring oss och lugnet, glädjen och lekfullheten tog plats istället. Jag gick långsamt ner i det kalla vattnet och syster tog fram kameran. Det slog mig någon gång där, att jag på något sätt ofta kan plocka fram ett mod inom mig i mörkret. Och det beror på att det mörker som finns på utsidan aldrig har skrämt mig lika mycket som mörket jag burit inom mig. Det finns mycket jag varit rädd för, men som modet har vunnit över.

Jag vet inte hur jag ska tolka det när min sambo jämförde mig med huvudkaraktären i "Black swan". Inte allt för uppmuntrande kanske ;-) även om det mest var på skämt. Men visst är vi ändå många som kan förstå en del av det mörker som människor bär inom sig. Vad det kan göra, vad rädslan kan ställa till med. Men så finns det alltid där. Ljuset i mörkret som visar på att det inte finns något att vara rädd för. Och kanske är det så att bara de som trevat i helvetet vet vad himlen innebär.

Tacksam för de gåvor jag får. Tacksam att jag har underbara människor att dela gåvorna jag får. Tacksam för de erfarenheter jag har.

Till min

Det finns någon som jag älskar och som jag vill rikta min uppmärksamhet mot lite extra idag. För fyra år sen idag, gav han mig en stjärnkikare. Jag älskar månen. Han solen. Det var hans förlovningspresent till mig. Han har alltid lyckats föra mig närmare det jag beundrar, älskar och saknar. Sån är han!

Jag har sett glöden han tänt hos människor. Livsgnista, hopp och inspiration har vaknat hos dem runtomkring honom. Jag är en av dem och har varit så länge jag känt honom. Han finns alltid nämnd i mina föreläsningar, eftersom han alltid lyckats hjälpa mig på sätt som ingen annan gjort.

Han skapar, jämt och ständigt. Åt sig själv eller andra. Han tecknar. Jag kladdar färg. Det finns alltid nya idéer som ska testas och han är en mästare på överraskningar!

Jag tror inte han vet, men jag lyssnar på hans nyfödda skapelser i hemlighet. Jag undrar ofta tyst vad som inspirerat honom denna gång.

Han är som vackrast när han skrattar ihop med vår son. Han är som ett inspirerande fryverkeri när han står på scen. Han gör mig stolt och rörd när han modigt står upp för sina åsikter och värderingar. Och han äger den tryggaste famnen jag vet att vila i.

Han gillar Manowar och jag gillar Moto Boy. Det finns mer att älska...

I takt med trädtopparna

Jag fäster blicken på de svajande trädtopparna och lyssnar till det lugnande lövspelet. Jag hade äran att få sjunga ihop med naturen och en van hand på gitarr för nån dag sen. Om mitt hjärta inte vore så känsligt så kanske jag hade vågat uttrycka mer, men dopet gjorde mig redan rörd som det var. Vilken ära att få ge sin sång till någon som nyss börjat livet. Som har så många sånger att utforska och gilla. Bli berörd av och ryckas med i.

Jag vänder åter blicken mot träden och vinden verkar ha lugnat sig något. Jag söker det svepande lugnet som ger takt åt mina andetag och lockar iväg mina vilsna tankar. Andas varligt. Lugn till själen.

"Gates of Dawn" för 12 år sedan

Blev lite nostalgisk häromdagen när jag plötsligt träffade Erik (Gates of Dawn-Erik alltså).  Det är 12 år sen vi stod ihop på en scen sist. Nu träffades vi för att våra barn gick på samma dagis. Jösses, tiden går!

Kanske är det så att inte många vet var en del av mina musikrötter hör hemma. Och jag hade hellre velat dela med mig av en låt från den forna tiden och då Erik faktiskt var med på inspelningen. Det här är ju dessutom en väldigt "snäll" låt. Men nu delar jag en video som blev det sista jag var med och gjorde i bandet. Det är också en liten hälsning till min kusin Daniel Wallentin som har gjort videon och som själv precis har blivit pappa och i dagarna fyller 30 år!

Margareta Bolmgren från Borlänge kommun skrev om min föreläsning förra veckan. Tack för det! :-)

"Viktig föreläsning om kost och psykisk ohälsa"

http://borlange.se/templates/BlgPage____31144.aspx

En älva i skogen?

Jag avslutade dagens föreläsning med denna lilla historia och film. Jag pratade om att göra sig medveten om vilka val man kan göra. Jag visade en film på en "älva". Jag undrar vad de tänkte. ;-)

Tidigare idag tog jag en promenad i skogen. Jag hade tid för en kort stund att fylla på med lite energi och avkoppling och började reta mig på all spindelväv som var i min väg. De klibbade sig fast på mina armar och och i ansiktet. Det var ovanligt mycket. "Hur många spindlar sitter det egentligen på min kropp nu?", var tankarna som började förstöra min fina stund. "Nä, det här vill jag inte ödsla min tid på, hur kan jag tänka istället?"

Jag fantiserade, som den romantiker och drömmare jag någonstans är, om älvor som spann välkomnande silkestrådar åt mig, och att varje gång jag kände en ny tråd smeka min arm, var det ett välkomnade av en älva. Skulle det plötsligt också visa sig att en spindel råkade sitta på min axel, ville den bara ha skjuts några meter och det kunde jag gärna ge den. Så riktade jag mina tankar istället.

Och så blev det istället mer lustfyllt att gå i skogen, jag njöt igen och fnissade lite åt min fantasi när trådarna gick av i min väg. Jag hann inte längre i mina tankar tills något fångade min blick. Det var något som svävade precis ovanför mig. En liten hälsning? Från en älva? Jag filmade det så klart. Tänk att livet är så förunderligt. ;-) Tack!

Lyckans stunder

"Jag saknar mina lyckliga stunder när jag mådde som sämst..." hennes ord har stannat kvar hos mig.  I djup förtvivlan har även hon vandrat i mörkret och blivit kysst av månljuset.

Vi pratade om att barfota gå igenom dimman, att cykla i morgonrock och le åt livet. Att oftare ta livet i handen och låta sig njutas av födelsen som sker när allt är stelt och trist. För visst känner jag igen lyckan när fågelsången äntligen hittar mig i min långa tystnad, när den innersta delen av själen hittar ut och sträcker sig efter allt levande runt om. När gråten forsar av glädje och sorg i samma andetag och varje del av kroppen vibrerar av liv. Visst känner jag igen hur man vill hålla andan då, för man vet att  stunden snabbt kan tas ifrån en. Varsamt vilar den i handen och tacksamt njuter man av att man på riktigt lever just då.

Jag öppnar dörren, tittar ut i natten och andas in vårens tvekan på värme. Blir vän med mörkret och välkomnar den lilla Linda som nyfiket sticker ut huvudet. Hon vinkar åt månen och jag tänker att klockan är mycket. Jag går och in och stänger dörren och ler åt stunden. Så liten, så viktig.