3 nov. 2016

Kom hem mitt hjärta!



 Ni vet när hjärtat fladdrar iväg och det känns som att man behöver ropa hem det? När man är lite vilsen, inte känner igen sina tankar och känslor och en rastlöshet sköljer över en, då sjunger jag ibland. Sätter fingrarna på pianot och låter det bara hända tills jag får kontakt med mig själv igen. Ja, som en meditation. Jag tänkte först spela in en vaggvisa till Ninja men jag behövde hämta hem mig själv först. Därför finns det ingen plan i stunden, jag vet inte vad nästa ord blir. Kanske blir det svenska eller engelska eller hitte-på-ord, jag släpper för att följa med. Ibland stöter jag på nån underlig ton, ett ord jag inte förstår var det kommer ifrån och ibland träffar det så rätt att jag ryser. Släpper jag taget om allt så hittar hjärtat tillbaka igen.

Filmen får bli ett lekande komplement, en hyllning och ett farväl till den underbara hösten! Tack Patrik! 

21 okt. 2016

Jag är fantastisk, tror jag.

Jag tar några varv i mig själv. Snurrar runt så att alla löven på marken yr upp och jag får en chans att titta på var och ett lite närmare, igen. Det är helt nödvändigt just nu och inte alltid smärtfritt, det är heller inte meningen. Genom smärta läker vi. Både rädd och modig studerar jag ursprung och karaktär av varje blad som gömmer min väg. Jag fastnar i ett skuldnät allt för lätt och tror att straffet är att jag ska sitta där, tills andra förlåter mig för den jag är.

Igår kväll dansade jag inåt igen för att vara med mitt sanna jag, beredd att vara modig för att erkänna det värsta om mig själv. Jag läser några hjälpande rader i en bok, sluter mina ögon och hör mig viska inombords: ”Jag är fantastisk.” Mitt hjärta hann inte ducka, inte stänga igen och drog därför efter andan när det landade försiktigt innanför muren. ”Jag är ju fantastisk!”, sa tanken till hjärtat igen.  ”Precis som alla andra”, svarade hjärtat.

Det var en eufori att känna det i stunden. Jag har slagit ganska länge på mig själv och letar efter sätt att finna ro, att kunna syna skulden, göra upp och läka. Därför glömmer jag resten av mig själv ibland. Jag behövde få lov att påminna mig själv i min dans och inventering bland löven: ”Jag är mycket, men också fantastik, precis som alla andra!” Jag tog upp pennan och skrev ner det på handen i den svaga belysningen från sänglampan. Det här måste jag komma ihåg!

Efter många uppvaknanden i natt, av helt annan karaktär (mardrömsgråt från dottern) och när morgonljuset tittar på min hand kan jag inte riktigt minnas känslan från igår.

Jag tar min vanliga vagnpromenad i backarna kring vårt hem och minns hur jag kämpade mig igenom dessa med mitt första barn. Jag kände mig låst till samma stig, samma rutin och som en evighet av tristess och stress. Jag var på väg härifrån, sökande efter nya rötter och vingar bara för att några år senare gå på samma stigar och känna tacksamhet, varje promenad. Jag njuter av att få följa naturens skiftningar i takt med min dotter i vagnen, jag känner en annan lycka och ett lugn som jag inte gjort på många år och jag är precis där jag ska vara, och jag var precis där jag skulle vara igår. Imorgon får vi se var jag är då.


Just nu ska jag försöka hitta tråden igen och smaka på det där med att vara fantastik. Fantastik, nä...FANTASTISK!

20 sep. 2016

Gastkramningen

Jag sätter mig vid datorn och tänker att jag borde sprida budskapet om att låtarna äntligen är färdiginspelade och finns på Spotify. Nästa tanke blir, varför gör jag det?

Är det för att folk ska få ta del av denna skatt eller för att höra om de ens tycker att det är en låtskatt?

Egentligen vill jag helst berätta om en märklig historia hur det kom sig att ett band slog sig samman och började kalla sig "Delad Vålnad". Namnförslaget skrattades åt först men var så klockrent att det redan var givet efter första uttalandet.

Jag skulle vilja ge av mina egna tankar om hur låtarna kom till, hur inspelningen i sig blev en ny erfarenhet trots många gånger i studio och andra gången som höggravid!

Det finns upplevelser så starka i hela den här resan med bandet som är så viktigare än att försöka övertyga andra om låtarna som äntligen går att lyssna på av vem som helst. Om rysningarna på armarna när Klemens tolkat mina första rader och ackord, om känslan mellan hopp och förtvivlan och hur drömmar går i uppfyllelse...

Men nuet kallar. Min lilla dotter vill hellre att jag gör annat så historierna och orden får vänta till en annan gång. Till dess! Här är låtarna som vore tråkigt om ni missade!


Tryck här för att komma till Spotify

18 maj 2015

Ekar budskap i en liten film mellan jobb och yoga.



Efter jobbet och före yoga fann vi en liten lucka för kreativitet i en gångtunnel någonstans i Borlänge.
 På uppdrag inför spelningen till helgen.


Delad Vålnad

(och Rufus)


13 maj 2015

Dela era vålnader med oss den 23/5!



Delad Vålnad (Soulsaga & Linda Fändriks) spelar på Kopparhatten Falun kl.15.30

Bitar av vålnader:
"Förför mig, se till att du stör mig. För bort mig från stigen jag valt så jag vet att jag lever."

"Så njut utav stunden av att falla på plats, sluta aldrig ta sats.
Jag är son till förtröstan, rival till förtvivlan och syssling till minstingen entusiasm."


 

 "För varje morgon som kommer, ge mig också en vår. Ett ögonblick så starkt att jag åldras ett år. Jag vill bli kittlad i magen, känna fjärilar i den. Istället för som nu att det krälar reptiler."
 



"Vandrar så vilsen när vålnaden vilar så visa mig vägen och innan den vaknar" 

"Det får va bra nu, det räcker så tack och adjö! Det som grävs ner i snö det blommar upp vid sol och tö. Asfalten blänker, det var ju inte snyggt det där. Hur var det du tänkte; Om jag gör si så se och lär."
Texter: Delad Vålnad
Bilder: Andreas Karlsson
Tid o Plats: 18/4 Café Peace & Love

15 apr. 2015

Premiär för "Delad Vålnad"


Premiärspelning på Pub Peace & Love 18/4-2015





"Borlängerapparen K-Element byter nu namn till Soulsaga. I samma veva slår han sig ihop med Singersong-writern Linda Fändriks. Tillsammans vårstädar de ut sina skelett ur garderoben under namnet Delad Vålnad. Det gemensamma skötebarnet kan närmast beskrivas som "typ visrap", men snuddar egentligen vid flera genrer utan att riktigt passa in någonstans. Musiken utspelar sig i gränslandet mellan ljus och mörker, det spruckna och det lappade och mellan naket och skyddsvästar." 






8 apr. 2015

I natt jag drömde igen.

Om han inte hade stått som modet bredvid min rädsla hade jag missat känslan av att vara levande, skör och stark på samma gång.

Vi tog med gitarren och sångboken som jag fick av min gamla musiklärare. Jag tyckte jag var modig som gav förslaget att sjunga en sång för min gammelfaster istället för att komma med en påskblomma. Vi gav oss ut på en lång bilfärd och innan vi nådde målet tyckte han att vi skulle träna lite först. Det var många "Nej", "Så kan man inte göra", "Du har ingen aning om vad som kommer att hända" som jag fick lov att halshugga. Och jag vaggade min rädsla samtidigt som jag viskade till den "Skulle du ha funnits här om jag bara hade en vecka kvar att leva?"

Det fanns ett hus längs vägen som såg ut som ett äldreboende. Det var påsk och han bestämde sig för att det var ett bra förslag att öva till påsklunchen. Korridorerna ville stoppa mig, jag tänkte att såhär många dörrar innan vi är framme måste betyda att vi ska gå tillbaka, men han banade väg med gitarren och jag höll hårt i sångboken.

Plötsligt stod vi där och bad om att få bjuda på en sång. "En sång till friheten" hade vi valt. Jag sjöng den på min farmors begravning för några år sedan och nu fick jag anstränga den skälvande rösten när jag tänkte att jag borde ha sjungit den tidigare och här satt någons farmor som fick den till lunch, vare sig hon ville eller inte. Men budskapet skulle fram. "Du är det finaste jag vet..." Vi fick också träna.

När vi kom ut med blandade och bubblande känslor blev det naturligt med nästa mål; att sjunga med den hopkurade kvinnan utanför ICA. Vi sjöng både "Sång till friheten" och "I natt jag drömde". Orden grep tag i nya känslor medan jag sjöng. Min vanmakt, min vrede och mitt medlidande. Vi ställde oss med mannen med de kalla händerna utanför Konsum. Han klappade takten medan vi skrålade. Han förmedlade att han också brukade spela instrument. Jag försökte förklara att vi skulle sjunga sånger om fred men jag tror det hade kvittat vad vi sjöng om.

När jag sjöng ordet "ansvar" i slutet av sången sprack nästan rösten. Orden och de igenkännande melodierna. Var det någon av de förbipasserande som fick något med sig, lämnade vi något värmande hos de frusna eller var det kanske bara jag som fick fyllas på, växa och beröras? Gjorde jag det bara för mig själv? Nej, det var verkligen aldrig syftet men om det var det som skulle komma att bli målet så då är det väl så. Tack!