På promenad i mitt vuxna barns fotspår

Här har jag sprungit och lekt, samlat minnen och försökt springa ifrån blivande minnesbilder. Här min son, hoppar vilda kaniner, här förvånades jag som barn över rosors underbara doft, här såg jag spillror av liv i en av alla förortsparker.

Jag förundrades tidigt av saker och ville så gärna dela den känslan. Jag ville dela glädjen när jag grävde ner mina små skatter av plats under rosbuskarna. Jag ville dela min förtjusning av vilda kaniner bland buskar och betong och det fick jag   göra med dig idag!   

Jag sitter ibland på tåget och undrar om jag är ensam om att vilja ropa till när jag ser ett rådjur skymta på ängen utanför. Är det inte otroligt?! Ser ni inte, eller bryr ni er inte? Kanske är ni lika fega som jag för att ropa ut och avslöja min förundran. Men är det inte fantastiskt när man plötsligt möter en lika lysande blick för en sekund och då veta att man i smyg delat något vackert.