"Jag saknar mina lyckliga stunder när jag mådde som sämst..." hennes ord har stannat kvar hos mig. I djup förtvivlan har även hon vandrat i mörkret och blivit kysst av månljuset.
Vi pratade om att barfota gå igenom dimman, att cykla i morgonrock och le åt livet. Att oftare ta livet i handen och låta sig njutas av födelsen som sker när allt är stelt och trist. För visst känner jag igen lyckan när fågelsången äntligen hittar mig i min långa tystnad, när den innersta delen av själen hittar ut och sträcker sig efter allt levande runt om. När gråten forsar av glädje och sorg i samma andetag och varje del av kroppen vibrerar av liv. Visst känner jag igen hur man vill hålla andan då, för man vet att stunden snabbt kan tas ifrån en. Varsamt vilar den i handen och tacksamt njuter man av att man på riktigt lever just då.
Jag öppnar dörren, tittar ut i natten och andas in vårens tvekan på värme. Blir vän med mörkret och välkomnar den lilla Linda som nyfiket sticker ut huvudet. Hon vinkar åt månen och jag tänker att klockan är mycket. Jag går och in och stänger dörren och ler åt stunden. Så liten, så viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar