Mångalen? Javisst!

För bara någon vecka sedan besökte jag och min son min mamma i Stockholm. Hon bor 13 trappor upp och alltså ganska högt med en väldig utsikt över stan och himlen. Vi kom hem väldigt sent en natt, dels för att vi haft trevligt i storstan men också för att min mage reagerade på löken som jag inte visste att jag fått i mig. Tack och lov följde en vän med, men det gick ändå långsamt och när vi väl la oss i sängen var jag helt slut. Rufus ville först inte alls somna och när han for runt i sängen orkade jag nästan inte försöka lugna honom. När vi släckte lampan blev det väldigt mörk i rummet utan att ha någon bra sänglampa. Så jag öppnade balkongdörren f ör att även släppa in lite frisk luft.  Månen var nästan full och sken starkt på himlen.

 När jag linkade tillbaka till sängen hade Rufus lagt sig med en kudde i fotändan och jag suckade över att inte få sova och började först tjata på honom att lägga sig ordentligt- utan resultat. Sen intog jag strategin att trötta ut honom så att han själv skulle ge upp och komma upp till mig igen för att sova.  Jag suckade djupt när jag fick lov att erkänna mig besegrad och började fundera ut nästa strategi när Rufus ganska vilsamt och lugnt på sin kudde säger: ”Månen mamma”.  Jag sträckte mig över sängen för att titta åt samma håll och visst låg han och såg rakt på månen i dörrspringan. Jag log och funderade en stund. Det var ju faktiskt lite trevligare att ligga med huvudet åt andra hållet. Så jag flyttade ner min kudde bredvid hans och la mig bakom honom. Vi låg där sen och pratade en stund om hur starkt månen lyste och att det inte längre kändes så mörkt i rummet.  Där i fotändan somnade vi och jag blir förundrad över att ha en son som lär mig att inte alltid göra saker på mitt sätt, för det är ju inte alltid det bästa! Hur mycket mer ska inte min Son lära Mig måntro?! Jag hoppas att jag alltid kommer vara lyhörd!