Låt mig bara få spela- annars dör jag!

Det sades tidigt till mig, eller jag lärdes tidigt, vad en musiker är. Det var inte en sån som jag, och inte heller någon av mina vänner som jag beundrade djupt. Det var viktigt att skilja på för vissa hade vigt sina studielån och sina liv till att få kalla sig musiker och leva på det dem helst av allt ville göra. Spela, skapa och framföra musik i olika former.

Jag dinglar nu med tårna över ett farligt vatten, jag är medveten om det.

Så varför står det då att jag är musiker på min hemsida?  Det var inte mitt val från början och jag lät mig övertalas och svälja klumpen av skam som växte i mitt bröst. ”Vad ska folk tänka om mig?”

Det här var just därför jag skrev låten ”Shine” till mig själv och andra som jag. Som spelat i det tysta för att musiken varit ens bästa vän, lockat ur den känsla som fastnat inom och blivit uppenbar när den hamnat utanför kroppen. Jag kastas fortfarande mellan skammen från förr och att stolt stå för att jag är en musiker med betydelsen att jag skapar min egen musik och framför den.  För mig är det så enkelt, och ur ett mer globalt perspektiv är jag övertygad om att den tolkningen är godkänd.

Tryck här för att lyssna på "Shine"

Där doppade jag nog tårna i vattnet, jag är medveten om det.

För någon dag sen tittade jag på mitt älskade piano och hörde Jantelagen krypa fram ur sin vrå: ”Vem tror du att du är? Borde du inte skämmas för att du lurar folk att tro att du är bättre på musik än vad du egentligen är? Sälj pianot, lägg av!” Jag tänkte för ett ögonblick på hur jag skulle göra mig av med gitarren också som stod lutad i ett hörn. ”Jag kan ju ändå inte spela…”

Jag hade samma dag fått frågan om vad jag gjorde av en ny bekantskap som är musiker. Stolt presenterade jag min arbetsplats Klippan med formuleringar som jag tränat in. Jag kände hur jag växte och längtade efter frågor. Jag fick en fin respons och kände mig varm och glad. ”Men Linda, du gör ju också musik”, sa en vän högt.  Jag önskade att hon inte hade sagt något.  Från musikern, som förstod att jag inte livnärde mig på mitt musikskapande, kom ett försök till att inte förminska mig med att öppet säga, ”Hur formulerar jag mig rätt för att inte få det att låta fel… vad gör du då då?” Redan där var rullgardinen nere för min del, min böjda nacke i perfekt position och min tillväxta aura krympte snabbt. ”Jag är väl en sån som gör lite musik på min kammare, ja ibland spelar vi ute också men det var länge sen nu.. .det har ju varit en del…”  Jag ville inte ha några följdfrågor och blev glad att han ganska snabbt nöjde sig. Fick en fin respons igen men det var något i mig som tolkade in annat. Det står för mig!

I bilen hem kände jag hur ett alternativt svar började formuleras: ” Jag vill helst inte prata om min musik när jag vet att jag har en tendens att förminska värdet av något som jag brinner för. Min själ finns i min musik och musik i sig är så viktigt för mig att jag inte vill riskera att dölja värdet av det. ” Varför sa jag inte så…

För mig blir det otroligt sorgligt att se vilken piska som pinat mig under många år, hur min självkänsla kan vara stark men att mitt självförtroende när det gäller mitt musikskapande, fortfarande kan vara så bräckligt. Det gör ont att se att även skammen har färgat av sig på min musik, hur jag håller igen ibland för att ”passa in”, att jag inte vågar släppa taget helt. Det ger mig samtidigt något att jobba med och jag vill inget hellre än att spränga tankens bojor för att njuta av en frihet, som tillhör alla. ”Jag vill inte göra de rätta grejerna, jag vill göra MINA grejer!” Dags att flyga! Tack till en kär vän som gav mig boken ”Måsen” att läsa och som torkade mina tårar när jag berättade om allt detta! Inser att jag återigen behöver sträcka på mig, för min skull. Jag behöver inte bevisa något för någon annan. Jag har ändå rätt att stråla och flyga min egen väg, precis som alla andra!  Jag duger som jag är och mina hinder finns bara i tanken.

Drar upp tårna ur vattnet och förbereder mig för att flyga istället!