Under helgen skapade alla varsin saga som föddes ur drama,
skratt och gråt, djupa insikter, lerklumpar och vattenfärger. Min saga handlade
om en liten flicka som blivit hänvisad till en grotta då hon inte hörde hemma
någonstans med sin underliga sång och hur hon hittades av en fågel. Fågeln hade
den ljuvaste stämma och visade hur flickan kunde spränga taket på grottan genom
att använda sin egen sång. När flickan gjort det, kände hon friheten och upptäckte
sina vingar hon fått. Hon hörde hemma bland fåglarnas alla sångare och inte med
dem som en gång lett ner henne till grottan och sedan sjöng och spelade på
hennes tak.
Vi hade fått i uppgift att till kursen välja en myt, saga
eller berättelse som var aktuell för oss just nu. När jag satt och funderade ut
vilken saga som jag skulle presentera för gruppen, tvekade jag när jag hörde de
andra deltagarna val av klassiska sagor. Jag hade ju valt ”Måsen” men den
kändes så olik de andras val. Då flög en fågel inte bara en gång, utan två gånger
in i fönstret till rummet där vi satt. Alla hoppade till och oroade sig för
fågeln utanför. Jag skämtade om att det var ett tecken till mig eftersom jag
tvekat om mitt val. Men det var också det som gjorde mig säker på att välja det
jag tänkt från början. Och när jag nu läser slutet på min egen nyskrivna saga,
sagan som knöt ihop den röda tråden genom kursen, undrar jag om kanske den där fågeln
var just den som ville ta sig in till min grotta och sjunga ett budskap för mig…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar