Det låg där, mitt
framför fötterna i snön och bara fångade mig ett ögonblick. Det sprakade liksom
eld i kylan. Så enkel men ändå så vacker. Det skulle helt enkelt följa med hem.
Många andra låg bredvid och många andra satt hängandes
kvar i trädet ovanför. Men just det här lövet hade släppt taget och just det var
vackrast och hade tagit sig ner genom kylan. För ett år sen gav ett annat löv över sin plats. Att falla och veta när det är dags och att inte veta vad man ger plats åt. Just detta lilla vackra löv var jag tvungen att
ta med mig hem och in i värmen. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar