Tack, men adjö 2012!

Jag trodde att jag kunde summera 2012, eller jag trodde att jag ville det. Jag tittar istället på minnesbilderna som dyker upp, känner på känslorna som följer och blir förvånad när jag känner tacksamhet.

Tacksam för alla som stått mig nära när det var dags att vrida sig några varv i puppan igen. Det är inte alla som står ut att se på förvandlingen, när både saker ska ut och nya former ska skapas. Det händer dock oss alla, men alla har inte någon där.

Jag känner mig tacksam för att livet i vissa stunder känts magiskt, när sprakande möten inte går att förklara med ord, när livets ”tillfälligheter” lockar min tro att fördjupas, när smärtan gjort att jag kan förstå en annan själ.

Jag är även tacksam för att jag just nu skiter i om saker är perfekta eller inte, som när jag spelar min musik och lägger upp klipp för kritiker (som jag själv). Jag tränar på att stå för den trasiga tösen inom mig som vill brinna av livet, för den stränga och envisa analytikern, för den barnsliga och allt ifrån perfekta drömmaren.

Jag har upptäckt hur svårt det kan vara att tillåta mig drömma och hur lätt jag slutar att göra det för att mina rädslor står i vägen. Men jag har bara detta liv, så om jag ska önska mig något av 2013 och av mig själv så är det fortsätta vara öppen för de gåvor som väntar mig, oss alla, och att jag får och kan dela med mig utav det som väntar.

 

 

"Everything you want is on the other side of fear"