Vilar i tacksamhet. Lutar mig tryggt emot pianostativet. Än en gång har jag fått stå på scen, för att få fortsätta min egen resa, emot mina egna mål. Och idag kunde jag känna av målets närhet några stunder. Visst hinner jag fundera, "kanske borde ha spelat lite gladare låtar, eller druckit mer honungste innan...?" Det är alltid, alltid svårt att ta plats med det som är jag. Att få duga som det är. Idag väljer jag att vila i de stunder då jag kände magi. Jag vill ha mer, jag vill dela det med fler och jag vill fortsätta växa. Lutar mig emot komplimangerna, de varma applåderna, och de vänliga kramarna. Idag gjorde Linda sitt bästa och hon tog några fler steg från sin blockering tillsammans med sin längtan. Gott, helt enkelt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar