Genom dur och moll, från stilla sjöar till vågiga hav.

Nattbad med oförglömliga minnen

Det bubblar, det väser, det snurrar och det känns. Jag lämnas sällan oberörd av möten, eller när jag låtit möta min rädsla eller också som nu när jag stått upp för mig själv. Gjort mina konturer tydliga, talat om vem jag är och stått kvar. Den sista tiden har bjudit på allt det och lite till och jag vet vad som hjälper mig att sortera, tonerna från mitt piano och mina fingrar som bara letar och leker sig fram över tangenterna.

Jag gör en inre resa, får fatt i ett ackord som länkar ihop en bild och känslan blir äntligen begriplig. Jag spelar ett annat och en känsla av vemod väcks och bilden jag ser är min utsträckta hand mot någon som inte vill ta den.  Jag försöker acceptera att det är så och jag kan spela mig igenom det och letar mig sen vidare till nya toner.

Jag spelar upp bilder av för korta möten med människor som har hela livet att berätta, som sitter med lärdomar jag suktar efter och bilder som jag drömmer om att få uppleva. Mod som smittar av sig utan att det uttalas. Jag uppmanar och ber att hennes historier aldrig ska sluta berättas. Våra historier har ett värde och vi påverkas alla av dem.

Mor och dotter Söder och jag.

Jag känner en trötthet av en kamp och en seger, jag vilar stolt i nya melodier och tillåter mig växa till rytmen av insvepande vågor. Att möta sina rädslor kräver sin återhämtning, jag vet det ju så väl. Lejoninnan inom mig tittar fram och spåren hon lämnar är starka och tydliga.

Sen gör jag den trevliga upptäckten när mina fingrar spelar i dur, det blir sällan dur de gånger jag bara vill få fatt i känslan, och bilden blir klarare än något annat.  Det är bilden av min son som tar plats och binder samman känslan med de lättsamma, glada tonerna och jag ler med hela själen. Jag låter fingrarna dansa vidare och bilderna bytts ut när de rör sig i moll och känslorna väver sina tydliga mönster men det är som att solen tittar fram när fingrarna igen rör sig emot dur, och där är han och bara ler. Han spelar med mig, på sitt alldeles egna sätt och är glatt omedveten om vilka melodier han skapar genom att bara finnas till.

Rufus