I natt jag drömde...

För inte så länge sen höll jag en föreläsning och pratade bland annat om kärlek och jämlikhet. Jag delade också med mig om mina funderingar kring hur det kommer sig att jag är den jag är idag. Jag har bevittnat en hel del våld och hemskheter. Sett hur rädsla, missförstånd och tillitsbrist skapat trauman i redan kärlekstörstiga själar. Jag har befunnit mig i ett spel om pengar och sett hur dess värde kommit att bli viktigare än familjen själv. Hur våra handlingar räknats i ören, hur vår kärlek bedömts utifrån gåvor och hur det bidragit till förvirring i barns sökande efter bekräftelse.  Jag blir påmind om detta idag och undrar hur det kom sig att jag blev jag.

Min farmor lärde mig tidigt att inte göra skillnad. Att alla liv är viktiga. Hon förstod nog inte vilka spår hon satte den dagen hon kämpade för en liten skadad fågels liv. Eller när hon förklarade att man alltid måste tänka på de som har det värre och hjälpa till. Jag fick ofta se hennes försök till gömda tårar när hon läste artiklarna om de krigsdrabbade barnen ute i världen, och jag satt många gånger med vid hennes köksbord när hon bjöd på kaffe till de som var ensamma och annorlunda i byn. Ibland skrämdes jag till och med av vissa, men min farmor avväpnade ofta min rädsla med humor och kärlek.

Jag har varit den som saknat mycket men jag har också fått något som jag upplever att många saknar.   

För det är när jag har fått förlåtelsen för alla tokigheter jag själv skapat, som jag också fått förmågan att förlåta andra. Det är när jag sett hur andras generositet skapat en genuin värme hos andra som jag lärt mig att ge. Och det är när jag själv fått hjälp och stöd utan krav på att ge något tillbaka som jag lärt mig att tysta mitt ego ibland. Man kan lätt tro att jag är kristen eller att gärningarna har gjorts av helgon, men det är långt ifrån sanningen.

Min far var FN-soldat. Jag vet inte exakt vad hans anledning till det valet var. Men hans historier, min farmors stolta blick och min skolkunskap om FN, bildade en sanning i mig som handlade om ett värde i att hjälpa andra. Det kom att bli viktigt i mitt liv. Krig är hemska, livet är orättvist och vissa av oss kommer alltid att sakna.

  

För hur gör jag nu för att förmedla detta vidare så mitt eget barn aldrig gör skillnad, vågar möta sina rädslor med kärlek och får det där som så många saknar och söker blint efter idag? Det är kanske enkelt men inte alltid lätt. Jag har inga garantier, mina egna erfarenheter är splittrade och hans värderingar kommer även att byggas på vad ni tror på. Jag hoppas och ber om att kunna hålla mig varm och ha förmågan att värma, trots kylan jag känner från så många i min närhet. Kanske är det också det som gör att jag inte kan sjunga ”I natt jag drömde” utan att känna en gråtklump i halsen och en barnslig längtan istället för saknad.