I natt jag drömde igen.

Om han inte hade stått som modet bredvid min rädsla hade jag missat känslan av att vara levande, skör och stark på samma gång.

Vi tog med gitarren och sångboken som jag fick av min gamla musiklärare. Jag tyckte jag var modig som gav förslaget att sjunga en sång för min gammelfaster istället för att komma med en påskblomma. Vi gav oss ut på en lång bilfärd och innan vi nådde målet tyckte han att vi skulle träna lite först. Det var många "Nej", "Så kan man inte göra", "Du har ingen aning om vad som kommer att hända" som jag fick lov att halshugga. Och jag vaggade min rädsla samtidigt som jag viskade till den "Skulle du ha funnits här om jag bara hade en vecka kvar att leva?"

Det fanns ett hus längs vägen som såg ut som ett äldreboende. Det var påsk och han bestämde sig för att det var ett bra förslag att öva till påsklunchen. Korridorerna ville stoppa mig, jag tänkte att såhär många dörrar innan vi är framme måste betyda att vi ska gå tillbaka, men han banade väg med gitarren och jag höll hårt i sångboken.

Plötsligt stod vi där och bad om att få bjuda på en sång. "En sång till friheten" hade vi valt. Jag sjöng den på min farmors begravning för några år sedan och nu fick jag anstränga den skälvande rösten när jag tänkte att jag borde ha sjungit den tidigare och här satt någons farmor som fick den till lunch, vare sig hon ville eller inte. Men budskapet skulle fram. "Du är det finaste jag vet..." Vi fick också träna.

När vi kom ut med blandade och bubblande känslor blev det naturligt med nästa mål; att sjunga med den hopkurade kvinnan utanför ICA. Vi sjöng både "Sång till friheten" och "I natt jag drömde". Orden grep tag i nya känslor medan jag sjöng. Min vanmakt, min vrede och mitt medlidande. Vi ställde oss med mannen med de kalla händerna utanför Konsum. Han klappade takten medan vi skrålade. Han förmedlade att han också brukade spela instrument. Jag försökte förklara att vi skulle sjunga sånger om fred men jag tror det hade kvittat vad vi sjöng om.

När jag sjöng ordet "ansvar" i slutet av sången sprack nästan rösten. Orden och de igenkännande melodierna. Var det någon av de förbipasserande som fick något med sig, lämnade vi något värmande hos de frusna eller var det kanske bara jag som fick fyllas på, växa och beröras? Gjorde jag det bara för mig själv? Nej, det var verkligen aldrig syftet men om det var det som skulle komma att bli målet så då är det väl så. Tack!