Jag är fantastisk, tror jag.

Jag tar några varv i mig själv. Snurrar runt så att alla löven på marken yr upp och jag får en chans att titta på var och ett lite närmare, igen. Det är helt nödvändigt just nu och inte alltid smärtfritt, det är heller inte meningen. Genom smärta läker vi. Både rädd och modig studerar jag ursprung och karaktär av varje blad som gömmer min väg. Jag fastnar i ett skuldnät allt för lätt och tror att straffet är att jag ska sitta där, tills andra förlåter mig för den jag är.

Igår kväll dansade jag inåt igen för att vara med mitt sanna jag, beredd att vara modig för att erkänna det värsta om mig själv. Jag läser några hjälpande rader i en bok, sluter mina ögon och hör mig viska inombords: ”Jag är fantastisk.” Mitt hjärta hann inte ducka, inte stänga igen och drog därför efter andan när det landade försiktigt innanför muren. ”Jag är ju fantastisk!”, sa tanken till hjärtat igen.  ”Precis som alla andra”, svarade hjärtat.

Det var en eufori att känna det i stunden. Jag har slagit ganska länge på mig själv och letar efter sätt att finna ro, att kunna syna skulden, göra upp och läka. Därför glömmer jag resten av mig själv ibland. Jag behövde få lov att påminna mig själv i min dans och inventering bland löven: ”Jag är mycket, men också fantastik, precis som alla andra!” Jag tog upp pennan och skrev ner det på handen i den svaga belysningen från sänglampan. Det här måste jag komma ihåg!

Efter många uppvaknanden i natt, av helt annan karaktär (mardrömsgråt från dottern) och när morgonljuset tittar på min hand kan jag inte riktigt minnas känslan från igår.

Jag tar min vanliga vagnpromenad i backarna kring vårt hem och minns hur jag kämpade mig igenom dessa med mitt första barn. Jag kände mig låst till samma stig, samma rutin och som en evighet av tristess och stress. Jag var på väg härifrån, sökande efter nya rötter och vingar bara för att några år senare gå på samma stigar och känna tacksamhet, varje promenad. Jag njuter av att få följa naturens skiftningar i takt med min dotter i vagnen, jag känner en annan lycka och ett lugn som jag inte gjort på många år och jag är precis där jag ska vara, och jag var precis där jag skulle vara igår. Imorgon får vi se var jag är då.

Just nu ska jag försöka hitta tråden igen och smaka på det där med att vara fantastik. Fantastik, nä...FANTASTISK!